Den lusten har jag haft ett antal gånger. Det är en anledning till varför jag har varit frånvarande från denna blogg, jag har krigat på med tuffa tankar kring livet. Och innan ni läser den här texten så ska ni veta att jag är inte ute efter uppmärksamhet eller att ni ska tycka synd om mig. Utan jag skriver det här för att jag vill vara ärlig mot mig själv.
Jag har gått sönder inombords och måste lagas, tyvärr så hjälper inte silvertejp i detta fall. Tyvärr så hjälper det inte heller att leva i tysthet. Jag trodde av hela mitt hjärta att jag skulle kunna bygga upp mig själv och mitt trasiga jag.
Vem vänder man sig till när man gått sönder för länge sedan, och var börjar man berätta när man inte ens själv vet var historien har sin början? Skammen om att berätta att man mår dåligt är stor, helst när alla såg mig som en glad person som hade nära till skratt. Men det är lätt att bygga en fin fasad utåt, det är lätt att dra det där leendet och skrattet, så mycket lättare än att lätta på sitt hjärta och berätta hur det egentligen är. Jag har funderat många gånger på hur jag ska berätta att jag inte längre finner lust i nånting, att ingenting fungerar.
Att brottas med sina ena tankar är fruktansvärt jobbigt, det finns så många känslor som är svåra att hantera. Att ha höga mål om sig själv kan både vara positivt och negativt, men kan man inte leva upp till dessa mål så känner man sig som en patetisk människa som inte klarar av nånting. Istället för att gå framåt i livet så har jag fått gått bakåt. Jag har börjat nervärderat mig själv och ser mig inte som en värdig människa längre.
Vägen till att söka efter hjälp har varit lång och jag har skjutit upp det hela tiden och skyllt på andra saker. Vem vill söka hjälp för något som inte syns fysiskt? Dock så har det synts då jag har gått ner rätt så mycket i vikt, men det har bara varit en lättnad för mig då jag nu känner mig mer bekväm i min egen kropp.
Jag vill tacka hela min familj för att de har funnits vid min sida och stöttat mig, men främst vill jag tacka min mamma som ringde och ordnade så att jag fick komma iväg och få hjälp. Och även tack till mina fina vänner som har stöttat och hjälpt till. Även om det går framåt så känner jag att det är en lång väg kvar att kämpa med, hemska tankar kan fortfarande dyka upp men inte lika ofta som förut. Att kampas med en depression trodde inte jag skulle vara så svårt, det är väl bara att öppna upp sitt hjärta och prata lite så går det över. Men nej, så är inte fallet. Det krävs så mycket mer än det. Att hamna på botten resulterade i att jag inte ville äta mat, brydde mig inte om att gå ut med soporna och ville inte gå på affären. Jag har kommit långt gällande dessa ovannämna saker då de inte längre är något problem i min vardag.
När det var som värst så kunde jag ligga i sängen i flera dagar utan att bry mig om nånting. Och när jag hade ork till att göra nånting så blev det ut och festa, leva för kvällen och låtsas vara en stjärna. Alkoholen gjorde att jag slutade tänka på de jobbiga känslorna för en stund, men det fanns även kvällar med alkohol som inte slutade lika bra då alla tankar kom på en och samma gång.
Självmord är något som kan klassas som egoistiskt, men för en människa som är nere på djupaste botten i livet tänker inte på det. Utan letar efter den enklaste vägen för att glömma alla problem, allt för att slippa känna de jobbiga känslorna. Innan jag började må dåligt så tyckte jag att de människorna som begick självmord var fega människor men nu förstår jag dem.
Något som även har varit jobbigt är att höra när min familj har sagt att de är besvikna på mig, då har jag bara velat försvinna ännu mera. Då kommer ångesten som ett skott och hjärtat slår fortare än någonsin, jag får panik och vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Det är hemskt att känna ångest, helst när man inte vet varför den kommer, ibland kommer den smygandes & ibland smäller det bara till.
Det här med sömn är viktigt att få för att man ska må bra och orka med dagarna, vilket har varit ett stort problem för mig. I vissa perioder kunde jag ligga vaken fram till klockan 06:00 på morgonen för att sedan somna till ca 09:00, medan vissa nätter sov jag i två timmar, vaknande och var vaken en stund, sov i två timmar till och sedan samma visa igen. Det är något som tär mer än vad jag själv trodde.
Vissa dagar kunde jag ha ett sånt fruktansvärt illamåeande och ett tryck över bröstet så det blev svårt att andas. Jag tror det hade med ångesten att göra även fast jag inte var medveten om det hela tiden. Under denna tid fälldes det inte många tårar och de som känner mig vet att jag brukar ha lätt för att gråta. Men jag förändrades och blev apatisk. Vad som skedde runt omkring mig brydde jag inte så mycket om, utan det fick bli som de blev. Det blev för mycket och jag orkade inte känna efter.
Det är tragiskt att många människor känner såhär, att det till och med är människor som tar steget och avslutar sitt liv. Idag är jag glad över att jag stod emot det valet även fast det var riktigt nära. Är det någon där ute som mår dåligt så sök hjälp, det lönar sig även fast man tycker det är skamligt, för det tyckte jag. Jag kände mig värdelös som inte kunde lösa det själv men ibland behöver man en extra hand och det är inte fel.
Jag har alltid funnits till hands till andra och jag har i bästa mån försökt visa mina vänner att jag bryr mig om dem. Men jag upptäckte för ett tag sedan att jag orkar inte lyssna på deras problem och jag orkar inte lägga ner energi för att försöka låtsas bry mig. Detta är inge illa menat utan ett endast ett tecken på att min hjärna har varit någon annanstans, förmodligen fullt upp med vad jag själv höll på med. Liksom att jag kunde läsa och läsa inför en tenta men det fastnade aldrig, det kan jag tala om att det var något som var så frustrerande för mig. Jag har alltid haft ett läshuvud och har nästan aldrig behövt pluggat inför prov då saker och ting lätt fastnade i mitt huvud, vilket har varit så himla skönt. Men nu när jag verkligen försökt att anstränga mig på att studera så funkar det inte och jag har inget svar på varför det inte vill fungera. Kanske har min hjärna blivit sämre eller så är den fullproppad med skit.
Studier vill jag inte ens tala om, de kan totalt slänga sig i väggen. Känner mig så misslyckad i detta så det är inte sant. Det blev alldeles för tungt för min del och jag orkade inte hålla tempot uppe. Och när man studerar på ett universitet så funkar det inte med att glida på ett bananskal utan där gäller det att lägga ner hela sin själ, vilket inte jag gjorde för orken fanns aldrig där även fast jag trodde det. Jag hade målat upp mina mål i huvudet och det fanns ingen annan väg än att lyckas med detta. Tyvärr så raserades allt och jag nu har tagit ännu ett studieuppehåll och det får mig att känna mig ännu mera misslyckad.
Att jag inte heller fick behålla lägenheten på grund av oklarad tenta gjorde situationen inte precis bättre. Rädslan för att berätta för sin egen familj var fruktansvärd då jag inte kunde acceptera att jag inte var duktig nog för att skriva en tenta. Jag var helt inställd på att jag skulle få leva ute på gatan, bli hemlös. För jag vågade verkligen inte berätta för min familj, men tillslut så skickade jag iväg ett sms med en förklaring och den respons jag fick tillbaka. Den responsen väckte hopp i mitt liv, jag har världens bästa familj. Men jag har tagit tio steg bakåt istället för framåt, jag blir så innerligt besviken på mig själv och jag ångrar att jag hade för höga förväntingar om mig själv. Nu har jag inga alls vilket kanske är det bästa.
Jag har alltid varit en sån människa som gärna hjälper andra i olika situationer men jag själv har svårt att ta emot hjälp även fast jag vet att jag skulle behöva den. Men jag vill kunna stå på egna ben och det är inte alltid så lätt att göra, det har jag märkt. Det är okej att ta hjälp från andra människor, det är okej. Men jag skäms över att fråga om hjälp för jag vill så gärna kunna klara saker och ting ensam. Så att fråga om hjälp är inte bara enligt mig, det är en stor process..
Allt i detta kaos så tappade jag bort mig själv. Jag förlorade mitt fotfäste och hittade ingen trygg grund att stå på. Det jag tyckte var jobbigast var att jag orkade inte engagera mig, jag blev iskall. Det var så frustrerande att inte orka bry sig om andra fast egentligen var det allt jag ville, för det är en sån människa jag vill vara. En som kan visa empati gentemot andra. Det var svårt att hitta tillbaka och ju djupare jag grävde i mig själv, ju mer brister fann jag.
Att dessutom förlora sin katt som för mig betydde väldigt mycket, hon var mig nära hjärtat även fast hon inte bodde hos mig. När jag fick reda på att hon var borta så var det inge mer med det, hur hemskt det nu låter. För mig är det ännu ett tecken på att mina känslor inte har varit som de ska vara, att jag inte har haft något engagemang till att bry mig. Fast det fula är att jag innerst inne bryr mig och det gör hur ont som helst att inte kunna visa det utåt.
Så, här är jag. På ruta noll. Men jag hoppas att jag också snart kan få livet som är värt att kämpa för. Jag vågar inte ens tänka på hur nära jag var att på riktigt skita i allt, bara släppa allt.
Nu efter lite hjälp så är jag påväg uppåt igen, nu är jag redo för nya äventyr och jag tror det behövs något nytt för att återskapa ett bra liv. Lite ny enerig. Dessutom måste jag försöka sluta med att bygga upp för höga mål, jag ska börja med att ta en sak i taget och det får bli som det blir. Ingen människa är perfekt och alla misslyckas med saker och ting.
Tack för att du tog dig tid och läste detta.
