Flickan som försvann.

 

Helen tittade länge på kylskåpet, där hängde det ett tidningsurklipp. Det stod Emma 15 år, försvann inatt 2006 – 05 – 07.

Emma är Helens dotter, hon försvann för tre år sen. Polisen har gjort flera utredningar med dom hade gett upp letandet. Helen gav inte upp hoppet om sin ända dotter hon fortsatte leta.

Idag är det tre års dagen och Helen bestämde sig för att åka in till Los Angeles för att handla lite ljus och blommor för att sörja.

 

I los Angeles.

 

Helen lyssnade på radion, dom pratade om en flicka som har hittats igen efter tre år, hon hette också Emma.

Helen fick en chock och allt hon tänkte på var sin älskade dotter Emma.

Emma varför, varför du? tänkte Helen för sig själv. Helen kör bara rakt fram i korsningen även fast det var rött ljus. Hon krockade med tre andra bilar. Två omkom och en vart allvarligt skadad. Det sista Helen tänkte på innan hon åkte upp på båren och in i ambulansen var att hon måste klara sig ifall Emma kommer tillbaka.

Helen hade fått en rejäl hjärnskakning och även fast Helen mådde dåligt så skickade läkaren hem henne samma kväll. Hon fick inte köra bil på två dagar efter det som hände med chocken.

 

Nästa dag.

 

Helen sov djupt och nere i soffan samtidigt som det var någon i samma hus. Det var Emma, hon hade gått upp på hennes rum och hämtat ett foto av hon och hennes mamma. När Emma var in i köket så slängde hon tidningsklippet som satt på kylskåpet som hennes mamma tittade på varje dag.

När Helen vaknade så gick hon in i köket och kände att det var något konstigt, något fattades. Hon tittade överallt och till slut såg hon. Kylskåpet var alldeles vitt, tidningsklippet var borta! Det var borta, lika borta som Emma var.

Helen ringde polisen direkt.

 

-          Hej, hjälp mig!

-          Vad har hänt?

-          Det har varit någon i mitt hus!

-          När då?

-          Alldeles nyss, det var någon i mitt hus!

-          Lugn, vi skickar över någon.

klick.

 

Helen sprang upp för trappen, in på Emmas rum. Kortet var borta, kortet på Helen och Emma. Det knackade nere på dörren, kanske var det Emma? Helen sprang ner och öppnade dörren. Det var inte Emma, inte den här gången. Istället så stod polisen där.

 

-          Hej, du hade ringt och det hade varit någon i ditt hus.

-          Har jag ringt er?

-          Ja, du ringde för 10 minuter sen.

-          Oj, förlåt det måste vara hjärnskakningen som gör så jag hade glömt.

-          Okej, men var det något som försvann?

-          Ja, ett tidningsurklipp som har hängt på kylskåpet i tre år och ett kort från Emmas rum.

-          Vem är Emma?

-          Min dotter som försvann för tre år sen, jag tror det är hon som har varit i huset.

-          Okej, jag skickar hit Markus.

-          Tack.

 

Ett litet tag senare på dagen.

 

-          Hej, jag heter Markus som du kanske redan hört?

-          Hej, ja det har jag. Vad bra att du kunde komma.

-          Kan du åka någonstans medans jag bara undersöker huset?

-          Ja, jag kan åka in till Los Angeles och handla lite grann.

-          Bra, då syns vi sen. Hejdå!

-          Hejdå!

 

Markus började leta efter fingeravtryck på ytterdörren, men det är rent. Han fortsatte leta så han gick in i köket. Det var rent där också så han gick upp och letade efter Emmas rum.

 

Under tiden i Los Angeles.

 

Helen tog bussen eftersom hon inte fick köra bil. På bussen såg Helen en liten flicka som såg ut som Emma. Helen gick närmre och närmre tills hon satt bredvid flickan. Helen började prata, men hon pratade med sig själv. Det fanns aldrig någon flicka där. Alla tittade på Helen som om hon var dum i huvudet. Bussen rycktes till och Helen tittade bredvid sig. Det var tomt, lika tomt som hennes huvud. Helen blev så rädd så hon ville av bussen, hon tryckte på den röda knappen i taket. Bussen stannade inte. Helen satt omedvetet kvar.

Det vibrerade i Helens ficka. Hon tog upp telefonen. Det var någon som ringde hemligt nummer men Helen svarade ändå men tveksamt.

 

-          Hej, det är Helen.

-          Hej, det är jag Markus.

-          Jaha, hur går det?

-          Det går bra, allt är rent!
- Va, vad menar du med att allt är rent?

-          Det finns ingenting, det har inte varit någon i huset.

-          Det var visst någon i mitt hus!

-          Det var kanske bara efter hjärnskakningen?

-          Det var någon i mitt hus det är jag säker på och det är inte hjärnskakningen!

-          Just ja, jag hittar inte Emmas rum.

-  Precis då man kommer upp för trappen

 är det en dörr där det står Emma.

-         Det finns ingen sån dörr där uppe och det finns bara två rum där uppe. Jag tror du måste vila lite efter hjärnskakningen och chocken. Hejdå!

Helen tog den första buss som kom, hon ville hem. Bara bort från allt!

Det kom en buss efter tio minuter, Helen klev på bussen. Samma sak hände igen, Helen såg en flicka som såg ut som Emma men den här gången var det på riktigt. Det var Emma, Helens älskade dotter. Hon hade kommit hem igen.

Helen slet Emma ut ur bussen när Helen skulle kliva av. Emma skrek.

 

-          Vad håller du på med?!

-          Du är ju Emma!?

-          Vad är det med det?

-          Du är min dotter!

-          Nej, du är inte min mamma!

 

Emma slet tillbaka allt vad hon orkade, men det räckte inte. Hon var för svag. Helen vann och hon drog Emma in i huset. Låste dörren och låste in Emma i förrådet utan fönster. Helen gjorde ett misstag, Emma hade sin telefon i fickan så hon ringde till polisen. Emma skrek allt vad hon orkade för att Helen skulle öppna men hon svarade inte ens, vart var Helen?

 

5 minuter senare.

 

Polisen bryter sig in och letar efter Emma. Emma ropar att hon sitter fast inne i ett rum. Polisen hittade Emma, men Helen var spårlöst borta. Polisen spärrade av området, dom skjutsade Emma till polisstationen och när dom kom dit så satt Emmas föräldrar där inne redan. Emma sprang till hennes mammas famn och sedan till hennes pappa. Hon fick titta på kort, Helen fanns med på ett av dom. Helen var physik sjuk och det här hade hänt förut.

 

-          Hej, är det du som är Emma?

-          Hej, ja det är jag.

-          Polisen är nu ute och letar efter Helen. Du får övervakning av en polis dygnet runt tills vi har hittat henne, så du kan känna dig säker.

-          Tack så mycket! Sånt här stöd har jag aldrig fått förut.

-          Nej, jag hörde att du nyss har kommit hem igen efter tre år.

-          Ja, jag skulle gå hem efter skolan men sen så vart allt bara svart. Jag kommer inte ihåg vad som hände.

-          Okej, men här får du ett nummer till mig så det är bara att ringa om du vill något. Okej?

-          Klart jag ringer om det är något.

-          Bra, hejdå!

-          Hejdå!

 

Senare samma dag.

 

Emma satt med sin mamma och pappa i soffan och tittade på idol. Det ringde på Emmas telefon. Det var den trevliga polisen på polisstationen som jag träffade.

 

- Hej, det är Emma.

- Hej, det är jag Karl.

- Jo, jag såg det.

 

-          Ja, så nu vet du hur läget ligger till.

-          Oj, vad händer nu?

-          Vi kan inte göra någonting.

-          Okej, men ring imorgon igen

-          Okej, hejdå.

-          Hejdå och tack för att du ringde!

 

Helen var död. Hon hängde sig själv och hon hade lämnat en lapp bredvid sig.

 

’’jag vill inte leva utan min dotter Emma.

Hon var min luft jag andades.

Hon var borta i tre år!

Tre långa år utan min Emma, jag fick klara mig själv.

Sen kommer hon tillbaka från ingenstans.

Sen försvinner hon igen.

Jag försvinner jag med nu!

Jag orkar inte leva utan min Emma.

Hejdå och jag älskar bara dig min Emma!’’

Från din enda mamma Helen.

 

Emma vart rörd, var hon Emmas riktiga mamma? Var det Emma som hade legat i hennes mage i nästan nio månader? Emma gick upp på hennes rum och där låg det ett kort sen hon var bebis. Hon tittade väldigt noga på kortet innan hon la ifrån sig det.

 

Klockan elva på lördag morgon.

 

Emma vaknade av att hennes telefon ringde, det var Karl. Den trevliga polisen.

 

-         God morgon!

-         God morgon på dig med.

-         Hur mår du?

-         Jag mår bra faktiskt.

-         Bra, jag undrade om du ville komma över ett tag?

-         Vad ska jag göra?

-         Du ska ta ett blodprov, för nu är vi osäker. Du kanske är Helens dotter.

-         Va?

-         Ja, jag vet.

-         Men jag ber mamma att hon ska skjutsa mig jag kommer snart. Hejdå!

-         Bra, Hejdå!

 

På polisstation.

 

Emma gjorde som Karl sa. Det var bara ett stick sen så var det färdigt. Emma satt kvar och väntade på svaret. Hon hoppades att Helen inte var hennes mamma. Emma såg en skymt av Karl och han såg inte glad ut. Karl kom närmre och närmre mig.

 

-          Emma vi har goda nyheter.

-          Låt mig höra.

-          Helen är inte din mamma och du kan nu åka hem i lugn och ro.

-          Shit vad glad jag blev nu och vilken lättnad!

-          Ja, det kan jag förstå.

-          Tack så mycket för all hjälp jag fått!

-          Det är mitt jobb. Men du kan alltid ringa till mig om du behöver hjälp eller fråga mig något. Okej?

-          Tacktack, jag vet inte hur jag ska tacka er allihopa ni är för underbara!

 

Karl och Emma kramades. Dom skulle nog aldrig träffas mer. Emma fick ett lyckligt liv även fast hon hade missat tre år med sin älskade familj.

 

Slut!
Skriven av; Johanna Sundman 8b.