- HERE WE GO.

Hej! Jag heter Johanna och mitt liv har förändrats och jag har blivit en helt ny människa någon som alla kanske inte längre känner igen. Och den här nya människan är inte till det bättre. Jag vet inte om det är en skam att skriva allt detta öppet men jag känner att det spelar ingen roll vad människor tycker. För de som väljer att döma vet så lite om hur det var att gå i mina skor.

 

Det är läskigt hur man utåt kan vara en glad person samtidigt som insidan gråter.

 

Föreställ dig hur det skulle kännas att varje dag vakna upp och känna sig misslyckad. Föreställ dig själv att varje gång du kollar dig själv i spegeln tänker: vad är jag för äcklig människa? Att varje dag gå runt med en klump i magen som inte slutar växa. Att få höra hur dålig människa man är. De här ovannämnda sakerna fick mig till att bli en annan person, en person som behövde bekräftelsebehov och en människa som aldrig var nöjd med det livet hon hade. 

 

Den människan är jag eller rättare sagt var. Jag tryckte bort alla verkliga känslor jag hade och låtades som att jag mådde hur bra som helst, det fanns verkligen inga problem i min värld och jag tyckte allt var topp-notch. Jag hade badoo och tinder, de två apparna räddade många av mina dagar. Hur patetiskt det än låter så är det tyvärr sant. Där fick jag uppmärksamhet från olika håll och jag kände mig betydd på något konstigt vis. Jag stängde ut mina riktiga vänner och framför allt min familj. Jag mådde ju bra, eller hur var det egenligen? 

 

Det började med att jag skrev med en trevlig kille, vi beslutade för att träffa varandra och det gjorde vi. Det gick hur bra som helst och nu i efterhand fattar jag inte ens att jag vågade, but I did. Så var allt igång, denna resa som jag inte är nöjd med. Men under denna tid så var jag positiv åt allting och såg absolut inga dåliga val.

 

Jag fick bekräftelse på att jag var fin och för mig så var det en stor grej att få höra. Det var de små grejerna som fick mig fortsätta stå. Jag har inte insett det förens nu hur dåligt jag egentligen mådde. Jag som alltid brukade vara så noga och försiktig.  

 

Det fortsatte och för inte så länge sedan så satte jag mig med en helt främmande kille som körde lastbil och åkte med honom upp till Luleå och tillbaka till Sundsvall, vem gör ens en sådan sak? Jag tänkte uppenbarligen inte klart och jag såg det som en rolig grej men det hade kunnat slutat riktigt illa nu när jag tänker efter. Men detta gjorde jag bara för att allt hade skitit sig, jag hade helt tappat mitt fotfäste från jorden och det kändes verkligen som hela mitt liv rasade och att allting var kört i botten. Allt jag ville var att komma bort och detta var min snabbaste lösning.

 

Jag är så himla värdelös. Så jävla värdelös. 

 

Jag kunde inte ens klara skolan, vad är det för fel på mig? Förut så missade jag inte ett enda prov och jag hade riktig prestitationsångest inför varje prov eller läxförhör. På ett sätt är det skönt att inte ha den prestitationsångesten jag en gång hade men nu skulle jag behöva ha tillbaka den.Jag brukade vara duktig i skolan och det svider riktigt hårt inom mig att se hur oengagerad jag är nu för tiden. Okej, tentan jag gjorde som jag tyvärr inte klarade, den tentan var det ca. bara två personer som klarade. Så tentan var riktigt svår men endå, jag ville vekligen klara den och jag pluggade väldigt hårt inför den tentan så det svider att det inte gick vägen. Lite av mitt hopp strök med den tentan känner jag och min lust till saker och ting försvann också.

 

Jag har ingen motivation till nånting längre, inte ens till livet. Jag har kommit på nu att jag har faktiskt inte mått bra och det har jag inte gjort på ett tag heller. När någon har frågat om hur jag mår så blir svaret kort och gott: Bra. Varför ska det vara så svårt att säga hur det egentligen ligger till? Kanske är det för att man själv inte vill inse hur illa det är. Jag har även tryckt bort den Johanna jag en gång var, vilket är synd för henne tyckte jag verkligen om. 

 

I allt för många nätter har jag legat sömnlös och de resterande nätterna har det istället blivit alldeles för lite sömn. Jag har även vaknat upp i allt för många mardömar med panik. Jag fann ingen trygghet i mig själv och kände mig så otroligt vilsen. Så vilsen att jag inte ens orkade med mig själv, orkade inte laga mat, orkade inte städa, orkade inte gå ut med soporna. Orkade egentligen inte att ta tag i något överhuvud taget.

 

 

 

Att känna sig såhär misslyckad är inte roligt. Jag levde för att festa - det var min sommar 2015. Att festa och ligga bakis. Fast endå kan jag inte klaga på min sommar för jag har faktiskt haft roligt och jag har träffat nya männsikor och upplevt nya saker. Men det är även mycket ångest med i bilden och jag vet att man kan ha roligt utan alkohol också men just då infann den tanken inte hos mig.

 

Jag skäms över hur jag levt, jag skäms över hur jag blivit som person. Jag har inte gråtit på hela sommaren och jag känner att jag hade behövt gråtit minst en gång i veckan för att ha lättat på alla känslor, men det är inte så lätt då jag tryckte bort allting ifrån mig. Det är inte heller lätt att få höra av andra människor att man borde gå och hoppa framför ett tåg och det är något som kommer ta tid att skaka av för det sätter sina djupa spår...

 

Jag är så äcklig. En bekräftelsehora som gör vad som helst. Jag kände mig inte hemma eller välkommen nånstans, jag kände mig bara i vägen för varenda männsiska, men vilket inte var sant utan det var bara min känsla. Att få ligga i min ensamhet var nog det bästa, när jag visste att ingen behövde kolla in i mina ögon och se vilken misär jag var eller är.

 

Nu när jag tänker efter så hade jag velat ändra på det mesta, men det är lätt att vara efterklok. Det känns som jag har gjort mer saker jag ångrar än de jag inte ångrar. Men nu har jag insett att jag måste skärpa mig, om jag ska fortsätta hålla på såhär som jag gjort så kommer allt gå åt helvete och det är något jag inte vill.

 

Nu har jag bott hemma hos mamma en tid och jag känner att allt har lugnat ner sig, jag känner mig även lättare och är beredd på att satsa nu för att rycka upp mig.

 

Tack för att du tog dig tid och läste. 

 

 

 

 

du är världensbästa och finaste Johanna! min bästavän som jag ska ha resten av mitt liv!! ❤️❤️❤️ ingen är bättre än dig, jag vet att jag alltid har dig, du är helt perfekt! ❤️❤️❤️

❤️

Jag vet att vi inte har nån kontakt överhuvudtaget längre. Men HÄR FÅR DU EN BAMSEKRAM!❤️

Älskade Johanna, du är verkligen inte värdelös, du är värdefull! Värdefull för oss, din familj, för dina verkliga vänner och alla som känner dig, glöm aldrig det! Alla har vi våra stunder där man känner att man har misslyckats och det är okej att känna så ibland. Men du har verkligen en stor styrka som kan erkänna det och kan skriva om det! Jag och din övriga familj älskar dig precis som du är och vi finns här för att stötta och hjälpa till när det blir svårigheter i livet.❤ älskar dig och jag finns här för dig! Kraaaaam ❤❤❤

Men syster♡ om det inte blir bättre så är det inte dumt att få riktig hjälp. Man ska inte känna så absolut inte en tjej som du❤

fina bästa du. starkt att våga skriva ut allt det här. nu är det bara att se framåt! finns alltid för dig, hoppas du vet det. längtar tills du flyttar till stan igen, då ska vi fan i mig ses ofta! <3 you're the best suddis, och du förtjänar att ha det bäst
p.s kan försöka hjälpa dig med plugget också ;)

Finns alltid för dig Johanna <3 även fast vi inte har nån vidare kontakt längre. KRAM